Företaget
103-åriga elektrikern som klev ut genom fönstret och tog en fika
28 aug. 2023Ryktet gick om att grundaren till Elmontage i Ulricehamn hade tråkigt på omsorgsboendet. Det fanns ju ingen att prata el med. Numera är det sonen Urban som tagit över firman men 103 åriga (!) pappa Olof tar sin rullator och hälsar på när tristessen blir för stor på boendet. Nexans Aron Andersson, produktchef elnät, packade in lite nya elkablar, köpte fikabröd och åkte för att hälsa på de båda i firmans nya lokaler. |
Vem: Olof Johansson
Ålder: 103 år
Yrke: Pensionerad elektriker
Familj: 3 barn, 3 barnbarn, 7 barnbarnsbarn
Du kortslöt hela Ulricehamns Sparbank en gång?
Nej nej! Det var däremot jag som satte stopp för galenskapen.
Jaså?
Ja, det var länge sedan och banken skulle uppgraderas genom dubbelmatning bland annat. Det var ett stort jobb så en högt uppsatt person från kommunens elbolag var på plats och hade räknat ut hur det skulle genomföras. I bankens källare höll han en lång utläggning för mig om det. När han var klar sa jag att så kan vi ju inte göra. Han spände ögonen i mig det är vi som levererar elen, nu gör du som jag säger. Jag förklarade för honom att om vi gör som han vill så kortsluter vi hela banken. Han blev tyst och när han tänkt en stund så sa han vi glömmer det här och så gick vi därifrån. Han insåg nog att jag hade rätt.
Låter som att han var fel person på fel plats
Nejdå, han var duktig på sitt jobb och hade stenkoll på det teoretiska men i verkligheten är det inte alltid som det teoretiska och det praktiska gifter sig. Därför är det viktigt att man är lyhörd och lyssnar på erfarenhet. Det hade han vett att förstå så vi var goda vänner, vi fikade och pratade mycket även efter pensionen. En dag bjöd han mig att besöka hans sommarstuga och få lite fikabröd. Det visade sig att han dragit all el själv i stugan och ville få mitt utlåtande om varför det inte fungerade nu när det var klart. Jag gick tyst i maklig takt och tittade på hela installationen. Han gick otåligt tätt bakom och när jag sett allt utbrast han är det så illa? Jag svarade vi kan klippa kabeln vid inkommande el och börja om. Sedan blev jag kvar där i några dagar för att rensa upp i oredan. Han ville att vi aldrig skulle prata om det men det är så länge sedan och han finns inte längre kvar tyvärr.
Men det stämmer att du fick nyckeln till Ulricehamns stad?
Haha, nej men jag är nog den enda utomstående som fått nyckeln till Elverket och kunna röra mig fritt där när jag behövde i jobbsammanhang. Har man byggt fem högspänningsstationer, varit med och byggt landmärket Sparbankshuset, avstyrt en kortslutning av nyss nämnda, monterat den klassiska Bogesunds Väveri – skylten, dragit elen i ändlösa Ulricehamnares hus och fått bygdens industrier att rulla så är man kanske värd förtroende och lite fritt spelrum.
Hela ditt yrkesliv är helt klart en enorm insats för samhället Ulricehamn men ska vi börja från början? Du föds precis efter första världskrigets slut och 20 år senare rasar ett nytt världskrig i Europa. Var befinner du dig då?
Jag hade beredskap i flygvapnet och jobbade samtidigt som snickare. Jag kände väl att det egentligen inte var min grej men jobbade på. Tv:n var ännu inte uppfunnen så vi lyssnade mycket på radio och en dag 1943 sa de att Sverige behövde 1000 nya elektriker för att bygga ut kraftverken i Norrland. Det lät roligare tyckte jag så jag sade upp mig, läste lite, fick betyg och började arbeta på Norrahammars Bruk utanför Jönköping där det fanns 12 elektriker som höll verksamheten igång.
Hur var det som nybliven elektriker?
Det fanns en äldre elektriker där som hade mycket erfarenhet så jag såg till att få arbeta med honom. Det var väldigt nyttigt och lärorikt för mig. Jag hade fyra lyckliga år där.
Vad hände sen?
Jag såg en annons i Jönköpingsposten om att det söktes industrielektriker i Ulricehamn så jag tog med min kompis och åkte dit på motorcykeln. Båda fick jobbet på Bergman & Johansson. Kompisen slutade efter 1,5 år men själv blev jag kvar på firman i 21 år. En dag skulle en chef på firman visa mig hur jag skulle installera kulo. Han visade mig hur man skulle mäta upp längden först och sedan gå ut och klippa av en lika lång kulokabel. När han kom in igen så saknades det en halvmeter, han sa tillslut nu stänger jag dôrra så får du klara dig själv, så gick han. Han skämdes nog lite tror jag.
Elektrikeryrket ser inte alls likadant ut längre, på den tiden var man alltid två personer på alla jobb. Främst för att sakerna var mycket tyngre och mer otympliga då, långa plåtrör och liknande, men det gjorde också att man lärde sig av varandra, hade roligt tillsammans och det var en säkerhetsgaranti om någonting skulle hända.
På tal om plåtrör så har vi med Nexans nya N-Line, fördragna kablar i flexrör
Det där har kommit efter min tid, men tänk om man fick börja om som elektriker idag – så lätt och skönt för kroppen det vore! Fantastiskt. Man blev ju helt konstig i knäna när man böjde de där plåtrören och lärde sig snabbt att 15,2” gick bra men 22” var bara att glömma. Då fick man använda böjfjäder eller så hade vi sågat till egna träbitar med olika hål i som man kunde böja rören med.
En dag kom det ett bolag från Ölsremma, slängde en stor bunta plaströr framför fötterna på mig och bad mig testa dem istället för plåtrören. Det tog inte lång tid innan jag upptäckte att det inte gick att göra 90° böjar för då måste man överböja lite så att plasten fastnar i sitt läge. När man överböjde de här så sprack dem. Det var inget att ha hälsade jag. De gick snopna hem men gjorde sin läxa, ändrade sin plastblandning och sen har det gått bra för dem efter det.
Andra bolag i närheten som du haft kontakt med?
Absolut, från Ölsremma kom ju även Ölsremmadosan. De var gjorda för ingjutning och saknade infästning, det var ett skitgöra att stå i folks källare och knacka ut lättbetong för att fästa in dem i väggarna.
Blixtklammer använde vi också förr men den blev förbjuden sen för att den riskerade att slås in i kabeln och ge överslag. Det var ett klokt beslut att förbjuda dem men jag tyckte synd om familjerna i Småland som satt hemma vid köksborden och tillverkade blixtklammararna, det var tufft för dem.
Vill inte verka tjatig men inget annat lokalt bolag?
Jaja, nu förstår jag vad du fiskar efter. Jo det var en gubbe borta i Grimsås som sysslade med torv på mossarna där. På den tiden eldade man med torv men efter kriget ersattes torven av olja och gubben var tvungen att hitta på något nytt. Han startade IKO Kabel (nuvarande Nexans, författarens anmärkning) och det gick bra för honom med. Nyttigt för hela regionen och det är imponerande att de fortfarande sätter så många i arbete där borta. Jag har varit på besök i fabriken en handfull gånger men senast var nog på 80-talet.
Urban: Då var jag med farsan.
Jaså, fick du åka med då? Ja ni ser, barnen måste också lära sig.
På tal om sonen Urban, hur gick tankarna att han började i firman och sedan tog över den?
Hans skolfröken frågade mig en gång vad ska vi utbilda Urban till då? Jag tittade på henne och svarade han ska bli elektriker som sin far. Jag visste att det var ett bra arbete där det alltid fanns jobb och grabben var bra på fysik och slöjd så det var inget snack. HVG knoppledningar hade vi slutat med när han började men kulokabel fick han vara med att sätta upp. Från början hade kulokablarna en söm på sig och jag var väldigt noga med att lära honom att den skulle vridas inåt så att den inte syntes. När de fick bort sömmen i sin produktion sa jag till honom att det inte längre var ett hantverk att vara elektriker.
Har du andra exempel som pekar på samma sak?
Förr så fanns inga mobiltelefoner, mail eller liknande så när jag kom hem på kvällarna fick frugan titt som tätt lägga en tallrik över min middagsmat för att hålla värmen, det var ett fasligt ringande mellan kl.18-21. Det var enda gången man kunde ringa och få tag i arbetare så det var väl min tids telefontid.
Transporterna var inte heller så bortskämda på den tiden som idag. Man beställde sitt material för vad man trodde sig behöva framöver och fyllde sitt lager vilket kunde hålla i många månader. Så i början fick Urban bland annat i uppdrag att plocka in de leveranserna på lagret. Det kunde ta en hel dag för grabben - så mycket saker var det. Idag beställer han vad han ska ha till ett jobb på eftermiddagen och har sakerna på firman morgonen efter.
I somras fick du klippa bandet och inviga de nya lokalerna
Bygget 1964-65 av Sparbankshuset i Ulricehamn var spiken i kistan för mig, efter det bygget ville jag bli egen företagare. Så efter 21 år på Bergman & Johansson sade jag upp mig, läste vidare, tog behörighet och startade Elmontage tillsammans med Carl Erik Carlström. Det var en enorm frihetskänsla även om ni ska veta att Bergman inte var det minsta glad på mig. 1992 tog Urban över och i år var det dags att städa ut farsgubbens gamla lager. Så mycket gammal brôte han behövt rensa bort. Här är nytt, ljust och fint och han har kunnat anpassa det helt efter sina och firmans behov idag.
Har du några tips till de som funderar på att bli elektriker idag?
Bli det. Det är ett oerhört omväxlande och bra jobb. Visar ni framfötterna så kommer ni alltid att ha jobb.
Om att ha fyllt 100år?
Det är väl inte så roligt egentligen men jag har det bra, flyttade till äldrevården när jag var 102 år. Där blir jag omhändertagen, får mat och har ett fint rum. Men allt är så hastigt nu för tiden, det är för lite personal så ingen har tid med annat än att hafsa igenom det basala. Och så finns det ingen att prata el med. Jag saknar friheten.
Låter lite som tonåringens dröm om bil och eget boende
Jag körde bil tills jag var 98 år, då bröt jag lårbenshalsen och mina barn tyckte att det fick räcka. När motorvägen mellan Borås och Ulricehamn invigdes sa de åt mig att inte ge mig ut och åka där. Men jag hann allt med en sväng för att se hur bilen gick på den nya asfalten.
Oj, men säkerheten först hoppas jag
Jadå. Det där med säkerhet var det som var så bra när man var två på jobben. Vid ett arbete jag var på så var det en av elektrikerna som drack lite för mycket och en dag skulle han in och jobba med högspänning men mannen var så bakfull att han var snudd på full så jag sa åt honom att lämna nyckeln till mig och gå hem och komma tillbaka morgonen efter. Han gav mig nyckeln och gick hem den dagen. Jag tror det räddade livet på honom. Dagen efter var han nykter och fick tillbaka nyckeln. Även om jag inte hade något ansvar för honom så måste man ta hand om sina medmänniskor. Eller som när logen jag är med i behövde dra ny el i kyrkan. Enda sättet att dra en ny kabel var i krypgrunden men det var extremt trångt därnere så det fanns ingen möjlighet att vända sig om och komma ut igen.
Det är onekligen krut i dig. Om du fick leva om livet, vad skulle du göra annorlunda?
Inget, jag skulle leva precis samma liv igen!
I oktober fyller Olof 104 år, vi på Nexans tackar för en underhållande pratstund, passar på att säga grattis i förskott och önska honom all lycka med framtida upptåg. |
Våra webbsidor
Väl land för att hitta våra produkter och lösningar
-
Africa
- Africa
- Ghana
- Ivory Coast
- Morocco
- North West Africa
- Americas
- Asia
- Europe
- Oceania